måndag 29 april 2013

Black adder.

Att utmana sig själv kan vara nyttigt. Som när jag, av en slump, egentligen ute i helt andra saker i stort sett trampar rakt in i en ormgrop. Nu är jag vanligvis inte lättskrämd men ormar har jag en helvetes respekt för. Speciellt som jag en annan gång satte ner min bara fot strax intill en jättesnok och fick hjärtsnörp, frös till som en stel pinne och det tog flera sekunder innan jag kom ur denna koma. 

Många år senare sitter min reservation för ormar fortfarande i men nu är jag en gång för alla beskälsligad med en hjärna (eller avsaknad av densamma i ormfobisters ögon) som gillar att utmana mig själv, flytta mina gränser för vad jag kan och vågar. Så, nu stod jag där bara en meter från en hög med ormar omslingrande runt varandra, svårt att avgöra hur många de var, 12-15st, det var huvuden och stjärtar i ett virrvarr av ständig rörelse. Några låg utspridda och det såg ut som om de hämtade nya krafter. Vad varje normal människa nu gör är att, om man vill och vågar, betrakta skådespelet på behörigt avstånd, Men inte jag. Nej då, fram med kameran och på med makroobjektivet, ner på mage och börjar åla försiktigt decimeter för decimeter, man vill ju inte störa älskogen.
Var jag rädd? kände jag obehag? Ärligt talat så kröp det kalla kårar längs ryggen och jag kan väl säga att jag inte var helt trygg i situationen men vad gör man inte för konstens skull?  Ja, så låg jag då där på mage mitt i ett tätt björnbär/slånsnår omgärdad av två stora stenar och hade paniken infunnit sig hade jag vackert fått åla baklänges för någon chans till att resa sig upp och dra snabbare än en avlöning fanns alltså inte. Som enda "säkerhetsåtgärd" så drog jag jackans utanpåliggande karborrelås tightare runt handledera. Efter viss möda kom jag så nära som 50cm. Pulsen hade lagt sig och jag kände egentligen ingenting utom att jag hade chansen att ta fina bilder på nära håll vilket snarare gladde mig.

Om resultatet av denna psykoligiska utmaning gjort att min aversion för ormar i allmänhet blivit mindre vill jag inte påstå men inte heller motsatsen. Jag har fortfarande en helvetes respekt för ormar..



Är du osäker på om det är en huggorm eller snok? Titta på ögonen. Huggormen har en smal pupill medans snokens är helt rund. Både huggormar och snokar finns i en mängd färgvariationer.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
När jag kom riktigt nära ( 20cm) från denna huggormen så öppnade den munnen för att tala om
att jag var FÖR nära.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  
Är man fösiktig kan man komma nära...Snokarna kan vara nyfikna. Lägg märke till den runda pupillen till skillnad från huggormens smala springa.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
De gulfärgade fläckarna i nacken brukar också vara ett tecken på att det är snok.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
En svart Mamba!  skojar bara....
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Med tungan på vift plockar den upp dofter, Människodoft, ööörk!
 
 
 
 
 
 
 
 






torsdag 25 april 2013

Pestens tid...

Alla ni som gillar att läsa skräckböcker har säker hört talas om boken "Pestens tid" av Stephen King. Pesten drog fram i europa och Sverige var inte förskonat. I omgångar mellan åren 1350 -1713 härjade den vilt. Man räknar med att 30-40% av befolkningen dog. I utkanten av Elleholm finna en liten kolerarkyrkogård och jag passade på att ta lite annorlunda bilder som jag normalt inte gör...


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 


måndag 15 april 2013

En kylslagen runda förra helgen på favoritstället för blåsippor gav mig i stort sett bara blåskatarr. Ja det var ju inte riktigt sant men kallt var det och blåsipporna var bara små knoppar ej utslagna där det normalt vid denna tiden är ett blått hav. Nu en vecka senare tittade solen äntligen fram.. Det fick bli en tur i trädgården för att spana efter vårtecken....


Ett Bi på väg in för att samla nektar. lägg märke till pollen som fastnat på den håriga kroppen.











Jodå, nyckelpigan kom också fram i vårvärmen..












 
 

lördag 6 april 2013

Proppat på Pulken

Pulken, känns namnet igen? Inte det. I fågelskådarkretsar är det välkänt. Platsen ligger en bit utanför Yngsjö i östra skåne och hit kommer många tranor som mellanlandar på sin resa från Rygen i Tyskland mot Sverige. Det var första gången jag besökte denna plats och det var fullt med folk. Jag trodde inte det var så populärt. Tyskar, Danskar, och en o annan vilsen Blekingebo hade hittat dit. Avgränsat område med skådartorn men tranorna höll sig på behörigt avstånd från mitt lilla 300mm objektiv. Man hade behövt minst ett 600mm för att få vettiga bilder men jag tänker ändå visa bilder mest i dokumentärt syfte.


Om man har falkögon (ursäkta ordvalet) så kunde man denna kväll se, förutom tranorna förstås, grågäss, starar, gravänder, kanadagäss, kråka, enkelbeckasin, råka och tofsvipa.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Inkommande...(trana)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Avgående... (sångsvanar) 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sångsvan och grågäss
 
 
 
 
 
 
 
 
 
På väg hem så fick vi en härlig solnedgång, det var bara att stanna
till vid lämpliga objekt och ut med kameragrejerna...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Klibbalens hängen mot orange solnedgång..
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vacker solnedgång utan objekt i närheten, denna gången fick mångfalden av
färger räcka som motiv.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Sista bilden för denna kvällen. Precis när jag är på väg att plocka ner kameran i ryggsäcken så flyger två gäss (möjligen sångsvan) förbi.
Det blir en fin slutvinjett...